Alltid förr när jag var som mest ledsen och saker och ting kändes helt hopplöst fanns fanns han där, världens trognaste vän och det bästa stödet man kunde få. Älskade Nalle. Jag har inte skrivit mycket om honom sedan den där dagen, det är väl mitt eget sätt att bearbeta antar jag. Även om han inte förstod ett ord av vad man sa så undgick det aldrig honom när jag var ledsen och hoppade upp i sängen för att trösta. (sängen tog han sedan helt över, på ett mycket elegant sätt måste jag säga och en annan fick sova bäst man kunde i fotändan). I kväll har jag gråtit... gråtit för nära och kära som kämpar med sjukdom, gråtit för folks brist på moral, gråtit för att bli tagen för givet, men också gråtit för gråtandets skull. Önskar att min trogne vän var här, jag hade behövt honom. Imorgon blir det en snabbtripp ner till Skåne trots allt, mitt hjärta säger att jag måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar