Jag sitter här med tårarna rullande längs kinderna och försöker förmå mig att pränta ner lite av det som kallas känslor. Samtalet från mamma förut och hennes röst som säger" jag är här hos veterinären och har fattat det jobbiga beslutet" Det borde inte komma som en så stor överraskning och jag borde vara förberedd, men hur skulle jag kunna vare det? Någonstans inom en finns något som heter förnekelse och hopp. Nalle som älskade att sova, sover nu för gott. Ju längre tid som går från det där samtalet ju större känns tomheten... Jag kan inte förstå att han inte kommer stå där med halva kroppen utanför grindarna(bara för att han inte får) när jag kommer hem på torsdag, att han inte kommer dunka huvudet mot min sovrumsdörr ända tills jag öppnar och för att sedan ockupera mer än halva sängen. Jag minns våra somrar nere på hundstranden där vi tävlade om vem som gjorde högs glädjeskutt, vi fick båda frågande blickar från passerande och frågan om vem som var ute och gick med vem var ganska vanlig. Jag kan helt enkelt inte förså att han inte finns mer.
Halva min livstid har du funnits där, du har varit min tröst i många kriser.
Rest In Peace friend - you deserve it (L)
<3
SvaraRadera