Vad nu...

Jag vet inte vad det är med mig just nu... Känner mig bara konstant nere, kan det vara den antågande födelsedagen kanske? Sen jag passerade 18 har jag väl känt mer och mer noja, innan för att jag tyckt att nu börjar man verkligen bli äldre men så är det inte i år. Jag känner verkligen att jag är i mina bästa år så att säga. Däremot känner jag att jag får mer och mer panik över framtiden, alla erfarenheter man måste skaffa sig, det hårda arbetet man måste lägga ner och så lite man egentligen får tillbaka. Kommer man någonsin landa det där drömjobbet? Sen börjar högen med arbetsbördor bli tyngre och det är svårt att se slutet på det hela. Uppsatsen ligger verkligen där och trycker. Jag åkte från Stockholm söndagkväll, idag är det onsdag, känns redan som jag och O varit från varandra en evighet, nackdelen med distans helt klart. Fast det var värre än vanligt att skiljas åt i helgen, det kändes. Men det är väl för att vi vet att det är 1 månad tills vi ses igen. 1 månad är aldeles för lång tid... Gud vad jag längtar hem nu... Bara 3 dagar kvar