Tillbaka till verkligheten...? eller?

De senaste veckorna har varit så hektiska att jag inte ens haft orken att försöka skriva om dem. Sorg, glädje, kaos och så hela spektrat mellan dessa. Den 21 december hade vi begravning för min kära mormor, känsloladdat men otroligt vackert men hjärtat kändes otroligt tungt, det kändes som att jag miste henne ännu en gång. Det var kul att träffa gamla vänner och familj till min mormor och morfar, samt höra allt fint de hade att säga.däremot önskar jag så klart att hon kunde vara där och berätta historierna om hur deras vänskap började. Minst sagt ett känslosamt december... Minnesstunden blev fin och det kändes som att bildspelet jag hade satt ihop blev uppskattat, hoppas det blev ett värdigt avslut, det blev det för mig.

Sedan tidigare hade vi ju en planerad skidresa så det var bara att åka, vi hade ju inte direkt något val. Resan har varit mysig med mycket snowboardåkande men också lite oväntade inslag; mamma och pappa spontangifte sig nedanför backen i en fjällkyrka, efter 31 år, så romantiskt tyckte jag! Jag och mina syskon hade ingen aning. Mitt hjärta var också med och han var lika förvånad han. Champagne och lunch och sedan fortsatt åkning. Dagen avslutades med en trerätters middag i stugan och mycket tal och gott snack, bättre kunde det inte ha blivit!

Nu är jag i Motala hos min darling för att fira nyår med han och hans barndomskompisar, kommer bli spännande minst sagt.

Jag ska så småningom skriva ett inlägg för att sammanfatta året, just nu finns varken tid eller lust.

Alla har vi våra brister, vi är inte perfekta, men något jag kan säga direkt är att jag inte har några som helst problem med att ställa upp när någon behöver det, att jag har mycket att göra är oviktigt, det handlar om en prioritering och oftast sätter jag andra före mig själv.

Något jag däremot har problem med och som gör mig väldigt besviken är att trots det att jag jämt ställer upp för andra är det ytterst sällan som någon ställer upp för mig, inte ens när jag ber om det (och tro mig det är inte ofta jag ber om hjälp med saker) När jag har det jobbigt vem kommer då och ställer upp för mig..? så jäkla irriterande med folk som bara tänker på sig själva hela tiden.

Märker mer och mer vilka som verkligen bryr sig, ska bli skönt att börja på ny kula till våren och kunna rensa bort de som ändå skiter i vilket, de som ändå bara får mig att må dåligt.

Aldrig detsamma

Nu känns det med ens sådär tomt igen... Ibland blir verkligheten liksom så verklig och man kommer på sig själv med att prata som om allt vore som vanligt, tills man så klart inser att det inte alls är så. I år har pappa gjort mormors stekta inlagda sill, konstigt att inte ha mormors stekta inlagda sill, det är liksom inte samma sak när någon annan gjort den...

Imorgon ska vi ta oss genom begravningen, det vänder sig inom mig när jag tänker på det, innan har det känts lite som att hon varit borta på semester tillfälligt, att hon kommer komma tillbaka. Nu kommer den inbillningen åter rivas upp, det kommer bli så tydligt att min älskade mormor inte kommer komma tillbaka... någonsin...

Julen börjar verkligen närma sig nu, det känns väldigt overkligt. Jag är en julälskare, så fort hösten är slut gör jag inte annat än att räkna ner, som jag har längtat efter julen, det har varit en hård termin. Jag har längtat efter ledighet, familjemys och att träffa dem där hemma som verkligen betyder allt. Förberedelserna med julbak och paketköp brukar jag tycka är så kul men just nu känns allt det där bara väldigt plågsamt.

Ledigheten kan jag i princip glömma då jag har massor av skrivande framför mig, orden vill liksom inte ner på pappret och det känns bara helt ofullständigt, familjemys blir det säkerligen en del men jag kan inte låta bli att tänka på det uppenbara, att någon som är så självklar för julfirandet inte kommer vara där. Istället för julbak är det förberedelser inför begravningen som är på tisdag. Allt det där som hela tiden varit så viktigt känns med ens inte så viktigt längre, jag har tom. börjat acceptera tanken att uppsatsen inte kommer bli klar i tid, lustigt hur saker förändras...

Igår var jag iväg en sväng och träffade lite klasskompisar, mysigt att få säga hej då innan jul men jag stannade inte så länge, jag hade faktiskt trevligt men efter en stund kände jag att jag inte alls var på humör så jag gick hem och sov istället :P

...

Fick äntligen tillbaka lite respons på min uppsats, inte för att jag lyckats skriva något på 5 dagar, det fins liksom ingen som helst motivation eller inspiration till det. Jag börjar dock få lite panik över att jag ska lämna in materialet den 22 december och bara kommit ungefär halvvägs om man ser till omfattningen... Responsen var dock ganska bra och kom på mig själv med att sitta och tänka: "Detta måste jag ringa och berätta för mormor" när jag i nästa sekund inser att jag inte kommer kunna göra det igen...

Just nu sitter jag och tittar på en massa bilder, att engagera mig i begravningen känns som ett bra sätt för mig att bearbeta... fascinerande att höra morfar berätta om mormors liv samt att välja ut bilder för att representera det. Förresten, ni som har NST eller Ystad allehanda har kanske sett dödsannonsen idag, väldigt vacker tycker jag...

En stjärna har slocknat

Till minne av min mormor, Vivan Lindström

Jag har aldrig glömt vem jag var

Jag har bara låtit det sova

Kanske hade jag inget val

Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig

För att jag är jag

Kunna vara stark och fri

Se hur natten går mot dag

Jag är här

Och mitt liv är bara mitt

Och den himmel jag trodde fanns

Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Verkligheten kommer och knackar en på axeln och jag vill allra helst blunda för den för det gör så vansinnigt ont. Trots alla försök går inte verkligheten att rymma från, även om den under de senaste dagarna har varit nästan omöjlig att bära. Min älskade mormor- min största förebild och förmodligen också min favoritperson i världen har somnat in. Det finns inget som skulle kunna ha förberett mig för något som detta... Hon fattas mig.

Jag unnar ingen att få ett besked som detta, speciellt inte på resande fot, utan någon naturlig plats att ta vägen... Tacka gudarna för Sara som fick kämpa för att få tag i mig. Jag är tacksam för Olof, som under tisdagsnatten som höll mig, då det kändes som att jag skulle falla genom ett svart hål, då jag grät tills det inte fanns något kvar. Kärleken kommer aldrig försvinna, den bär jag med mig för alltid. Älskad och saknad av så många

Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärtat.... En tomhet sprider sig i hela min kropp och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna fylla den...

Tillbakablick

Jag sitter här och snokar bland folk bilder på facebook, spännande att se vad folk har för sig tycker jag men ändå så är det med en blandning av saknad och längtan som jag tänker tillbaka på mina år här i Växjö. För man tittar på andas bilder och tänker: Gud vad längesedan det var som vi gjorde det där" det man glömmer är att vi faktiskt också varit där. När vi gick vårt första och andra år festade vi ofta, hade galna förfester, umgicks jämt, gick till kårpubarna och dansade som galningar, vi var liksom, hur ska man säga... "fria" och "obekymrade" är nog det rätta benämningen på det. Gud vad kul vi haft! Titta själva nedan:

Lustigt vad man glömmer saker! Vi har fortfarande kul tillsammans, det är inte det som är problemet, problemet ligger helt enkelt i att man har så mycket i huvudet att man helt enkelt inte kan slappna av (inte jag i alla fall). det är ju nu man vill passa på att umgås, snart flyttar vi alla till olika ställen i Sverige, tungt att tänka på men så är det ju.

Jag längtar till nästa termin, säg slutet av januari när uppsatsen (förhoppningsvis) är klar, årsmöte och överlämnande av ordförandeposten är avklarad. Jag kommer sakna föreningen något makalöst, samtidigt som det känns skönt att lämna över till någon annan som har helt ny energi. Jag har verkligen gett allt jag har och mer där till och ångrar inget, så på ett sätt ska det också bli skönt så klart. När allt detta är avklarat börjar vi givetvis med ekonomikursen men efter denna terminen tror jag att jag klarar av vad som helst så då, då ska vi återuppleva vårt första år!

...

Har en plugghelg, sitter och skriver på bildanalys men kan verkligen inte koncentrera mig. Analyser brukar vara min styrka, det brukar liksom alltid finnas något för mig att säga om bilder, det är när jag betraktar bilder och skriver analyser som jag verkligen känner att det jag gör är precis det rätta för mig. Jag vet dessutom att när jag väl fått analyserna kommer detta underlätta skrivandet av huvudtexten till uppsatsen. Varför kan inte bara telefonen sluta vara avstängd.!? Jag kan ju inte släppa tanken att något kanske har hänt...

Sa försöka släppa detta och skriva lite istället

Idag kom jag iväg till biblioteket i tid, fantastiskt! Jag måste erkänna att det varit väldigt kämpigt att ta sig ur sängen och att överhuvudtaget plugga på sista tiden... Jag märker också hur kort tid jag egentligen lyckat hålla fokus uppe. Måste hela tiden göra något emellan för att sedan skriva några rader. Jag har skrivit om teoridelen igen, dock inte helt klart men omformulerat det mesta, bra jobbat Matilda! (har bestämt mig för att berömma mig själv när jag lyckat få något gjort)

Jag funderar på att börja med bildanalyserna idag, det är verkligen på tiden egentligen men jag fasar lite in för det, varför vet jag egentligen inte för bildanalyser brukar vara min styrka i skrivande (förra uppsatsen så lossande ju allt när jag hade gjort själva analysen så jag valde att binda hela arbetet kring analysen)

Sen är det en annan sak. Jag sitter alltid på samma ställe (nästan i alla fall) NU var det en som frågade om jag kunde flytta mig till platsen bredvid för hans sladd inte räckte så långt. Visst vad ska man säga... Morr jag sitter ju så bra där men snällt flyttade jag på mig. Dock är det jobbigt för personen i fråga luktar dessutom illa, ilandsproblem det här!

Är så fruktansvärt trött på att hela tiden bli borträknad från saker, det känns som man gör om sina prioriteringar hela tiden för att kunna göra andra till lags, och vad vinner man på det egentligen? Man står där själv och glor. Härligt, minst sagt.

Igår var jag hysterisk för att jag inte vet hur mitt liv kommer se ut om ett halvår, idag har jag fått en släng av lättnad, av att veta att jag kan börja om igen. Ny stad, nya bekantskaper, nya intressen och förhoppningsvis ett jobb.

Nu ska jag plugga lite innan mötet kl 10, hittade som sagt en riktigt bra text igår :) Idag är det WAD(World Aids Day) vilket föreningarna uppmärksammar på Café Tufvan ikväll. KLUBB har utställning av undangömd konst, där vi lyckats låna en vrålhäftig tavla. Jag lovar att ta en bild på den!