Till minne av min mormor, Vivan Lindström
Jag har aldrig glömt vem jag var
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
Verkligheten kommer och knackar en på axeln och jag vill allra helst blunda för den för det gör så vansinnigt ont. Trots alla försök går inte verkligheten att rymma från, även om den under de senaste dagarna har varit nästan omöjlig att bära. Min älskade mormor- min största förebild och förmodligen också min favoritperson i världen har somnat in. Det finns inget som skulle kunna ha förberett mig för något som detta... Hon fattas mig.
Jag unnar ingen att få ett besked som detta, speciellt inte på resande fot, utan någon naturlig plats att ta vägen... Tacka gudarna för Sara som fick kämpa för att få tag i mig. Jag är tacksam för Olof, som under tisdagsnatten som höll mig, då det kändes som att jag skulle falla genom ett svart hål, då jag grät tills det inte fanns något kvar. Kärleken kommer aldrig försvinna, den bär jag med mig för alltid. Älskad och saknad av så många
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar